ENVIGET
Huhtagården i Kompelusvaara
Djupt inne i den norrbottniska ödemarken låg hemmanet Isohuhta. Där bodde bonden Paavo Pålsson ( född 1811 ) tillsammans med sin familj. Hemmanet var likt många andra nybyggen med enslig belägenhet och vida domäner. Arealen var på 4000 ha. Jaktmarkerna var dock mycket större. De väldiga kronoparkerna runt omkring var i det närmaste oändliga. Jaktgränsen gick där andra nybyggen tog vid. Mot väst och nord var det åtskilliga mil till den linjen.
Det var naturahushållningens tidevarv. Boskapsskötsel och tjärbränning var de egentliga näringarna, men jakten och fisket var högt prioriterade. De gav födotillskott och viktiga penningar, som trots allt behövdes.
Paavo var en väldig jägare. På väggen hängde mynningsladdaren med sina tillbehör och björnspjutet fanns alltid inom räckhåll. Vid stugknuten stod de nytjärade skidorna klara för omedelbar användning. Hans hundar räknades till de allra yppersta.
Från Isohuhta gick milslånga fångststråt. På hösten gillrades flak och snaror för skogsfågeln. När snön hade kommit inriktades fångsten på pälsbärande vilt. Det var varg, järv, losaxar, rävstubbar och varggårdar, mård och hermelinfällor. Under täta granar byggdes riskojor där tjädersnaran tålmodigt väntade på sitt byte. Jakthunden användes vid älg och björnjakt, men dess viktigaste uppgift var att spåra upp ekorre, hermelin, mård och utter.
En senhöstdag då den första snön nysnön hade fallit, stötte Paavo på nygångna spår efter en storbjörn. För en genuin ödemarksjägare var detta helt enkelt en skänk från ovan, eftersom det är ovanligt att björnarna är uppe så sent på hösten. Hos Paavo fanns inga tveksamheter. Björnlyckan skulle frestas. Detta i synnerhet som denna björn befann sig i jaktrevirets utkant.
Efter någon timmes spårning fick hunden björnkontakt och lyckades till slut ställa den. Paavo nalkades ståndskallet och fick snart syn på skogsdrotten. Han var väl medveten om dess storlek och mynningsladdaren svaghet. Även om laddningen var klen och avsedd för småvilt, ville han ingalunda låta björnen gå opåskjuten. Det fanns ju en liten möjlighet att fälla kreatursdråparen. En sådan chans fick inte förspillas. Paavo hade dessutom full tillit till sin egen skicklighet som skytt och jägare.
Paavo smög försiktigt allt närmare. Till slut var han på ett stenkasts avstånd. Han stod bakom en stor gran, höjde långsamt sitt vapen och tog stadigt sikte ett par tum bakom bogen. Detta var inte lätt för såväl björn som hund gjorde ideliga kast mot varandra. Paavo hoppades få in ett hjärtskott och tryckte av. Knallen besvarades av ett rasande björnvrål. Ödemarksskytten hade den föreställningen att björnen såg röken från mynningsladdaren och kunde omgående veta var jägaren befann sig. En sårad björn kunde därför gå till ett ögonblickligt anfall. Så skedde även denna gång. Paavo var dock beredd och kvickt som en ekorre räddade han sig upp i granen.
Björnen ansattes svårt av hunden och kunde inte klättra upp till sin gäckande vedersakare. Så fort den reste sig upp efter stammen satt hundtänderna i björnskinkan. Paavo såg att hans kula hade fångats upp av den massiva bogen. Björnen blödde kraftigt men skadan föreföll inte vara livshotande. Snart tröttnade björnen på den hopplösa uppgiften och lufsade iväg. Paavo kunde länge höra det avlägsnande hundskallet. Björnen färdades mot Isohuhta.
Paavo ville inte fortsätta jakten. Det var bättre att låta björnen lugna sig. Då kunde den välja sitt vinterkvarter inom Paavos hemmamarker. Därför ställde han kosan rakt mot hemmet. Innan han hunnit ända fram, hann hunden upp honom. Paavo gissade att björnen stannat i Rissa, som var ett välkänt björnberg blott en mil från gården.
Några dagar senare begav sig Paavo till Rissaberget för att undersöka om björnen verkligen hade stannat där. En inringning av berget visade att nallen stannat och förmodligen också skulle gå i ide där. Blodstänken på snön visade att björnen fortfarande blödde, men spårstämplarna visade på stabil och säker gång. Således var inte skadan alltför allvarlig.
Någon vecka efteråt gick Paavo åter till Rissa. Nu gällde det att försöka lokalisera björnens vinterbostad. Efter en lång och mödosam ringning kunde han till slut hitta idet. Det låg i sluttningen i en tät granskog. Sin bostad hade björnen valt i en stor myrstack.
Under den långa vintern gav björnen inte Paavo någon ro. Han visste att björnen var hans, men även att kampen skulle bli såväl svår som oviss. I tankarna gick han igenom enviget gång på gång. Det var inte tal om att använda mynningsladdaren. Spjutet var långt säkrare. Den klickade inte, var inte beroende av en långsam omladdning och dess effekt gick att förutse. Allt detta dock under förutsättning att den som höll i skaftet inte brast i mod eller styrka. Paavo hade många björnars liv på sitt konto, men ingen som varit lika stor. Dessutom var den här björnen blesserad och därför extra vaksam och argsint. Det var inte blott björnens skinn och kött som stod på spel. Ännu viktigare var äran. I ödemarken räknades en björnfällare till manlighetens yttersta representanter. I skogsdrottens hjärteblod på den vita vidden fanns texten som osviktligt förtäljde om mannamod och dådkraft.
Framgång på jaktstigen var ett mått på jägarens storhet och rykte. De oförvägnaste gick in för sitt kall med en fatalisk inställning. När Paavos son Isak råkade ut för en svår olycka under tjäderjakten och mynningsladdarens tändhatt tog hans öga, konstaterade han helt kallt: Ögat det for, men tuppen den föll. Oftast hade Paavo utkämpat sina envig ensam, men han insåg att denna gång var det tillrådligt med medhjälpare. Så tillkallades svågern Lanttos Pekka från Tärendö och skogssamen Pinki från Kainulasjärvi. Pekka var en stor och stark karl och omtalad för sina kroppskrafter-men oprovad i strid med skogens verkliga härskare. Pinki däremot var härdad från många envig och en erfaren björndråpare och därtill en skicklig jägare och fångstman. Det som saknades i styrka, ersatte han med mod, kall beräkning samt vesslesnabb kvickhet. Det var således en kämpastark trio som drog åstad för att hämta den väldige från Rissa. De färdades på skidor och hade med sig två körhärkar som skulle dra hem björnen. Paavo och Pinki räknades som hedningar av den anledningen att de inte anslutit sig till den nya väckelserörelsen.
De höll sig fast i den gamla naturreligionen, som alltid tidigare varit tillfyllest. Pekka däremot var laestadian, dvs kristen. Han bad sina böner och hoppades att dessa skulle omfatta även de otrognas lekamliga hälsa.
Färden skedde en senvinterdag då snötäcket var tillräckligt mäktigt och skidföret ypperligt. Om den lurvige skulle ta sig undan, skulle döden på de rasslande skidorna likväl upphinna honom. I jaktkojan, som låg i närheten av idet, tillbringade de natten. Det var viktigt att vara utvilad och dessutom är det en stor fördel att börja en liknande övning tidigt på morgonen, för då har man en lång dag på sig om utgången skulle bli en annan än den beräknade.
Med sinnena på helspänn nalkades jägarna björnidet. Alla var beväpnade med spjut och i bältet dinglade en skarp yxa och en vass jaktpuukko ( dolk ).
Paavo hade därtill en lång smäcker slana. Jakttaktiken var att Paavo skulle mota ut den sömnige med slanans hjälp. Pinki skulle ta emot lurvpälsen och Pekka skulle stå i beredskap att omedelbart ge undsättning om så skulle behövas.
Allvaret fanns inskrivet i männens anleten. Alla visste att segern inte skulle bli lättköpt och måhända någon skulle bli allvarligt skadad. Därför var det av nöden att göra noggranna förberedelser. Det var nödvändigt att trampa ner den lösa snön framför idet, så att spjutmannen skulle få bättre rörelsefrihet.
Med oändlig försiktighet och smygande steg nalkades Pinki idet. Men helt oväntat anföll björnen den överraskade jägaren. Idet formligen exploderade och ut ur den granristäckta öppningen rusade storbesten under blodisande rytande och kastade sig över Pinki. Björnen hade tydligen sovit mycket lätt, blivit medveten om männens närmande, förberett anfallet och skulle nu dyrt sälja sin päls. Anfallet överrumplade männen fullständigt. I ett huj hade den rasande björnen begravt Pinki i snön. Pekka, som redan tidigare ställt sig intill en storgran, dök nu blixtsnabbt bakom stammen. Därifrån hördes hans ömkliga stämma: Käre Jesu Krist! Nåd, nåd. Hjälp oss Herren Gud, för nu äter den hedningen upp Pinki, han far direkt till helvetet och den eviga pinoelden!
Paavo befann sig emellertid inte många steg från skådeplatsen. Han störtade fram med upplyftat spjut och uttalade med hög röst besvärjelsen: Upp med dig, ditt ludna odjur och slåss mot en upprättstående man! Inte skall du tugga på en fallen man, ditt fega kräk! Omedelbart lämnade björnen Pinki för att möta den nya motståndaren. Den reste sig på bakbenen, gav till ett skräckinjagande vrål och lyfte upp ramen för att sopa ner Paavo.
I samma ögonblick hittade den vassa spjutspetsen björnens oskyddade bringa. Med våldsam kraft drev Paavo in spjutet i björnbröstet. Skogens konung vacklade, men föll inte. Den slog ramarna om spjutskaftet för att nå sin vedersakare. Resultatet blev endast att spjutet trängde allt djupare in. Blodet sprutade ut ur björngapet och näsborrarna, som tillsammans med fradgan stänkte ner Paavo från topp till tå.
Utgången var nu given. Paavo höll stadigt i skaftet och björnens liv flyktade. Långsamt segnade den ner, slöt sina ögon och trädde in i den eviga sömnen.
När Pekka såg detta, skyndade även han fram till valplatsen. Med nyrepat mod skrek han: Låt även mitt spjut få döda besten; och han stötte spjutet in i den livlösa björnkroppen.
Under tiden hade också Pinki kommit upp på fötterna. Han hade undkommit med blotta förskräckelsen och ett ordentligt snöbad. Det var den lösa snön och Paavos resoluta ingripande som denna gång stått honom bi.
Endast vadmalsblusen var sönderriven och överarmsmuskeln genombiten. Men inga ben var krossade. Han fick sitt sår omskött. På såret anbringades grankåda och det förbands med de linnetrasor som man hade med sig.
Nu förbyttes allvaret i uppsluppenhet och glada tillmälen. Snart värmde en tjärvedsbrasa skådeplatsen. Allt medan kaffet puttrade i sotpannan, förbereddes puckelnacken för den sista färden.
Under hedersomnämnanden baxades gammelfar upp i pulkan. Snart nog skulle härkarna ha släpat den hem till Isohuhta. Där väntade den stundande björnfesten, till vilken ödemarkens namnkunniga björnfällare skulle samlas.
Då skulle den gamle få de sista ärebetygelserna. Försoning och förlikning skulle sökas mellan den förfördelade och hans gärningsmän. För skogsdrotten var värd all denna heder. Han hade klarat av mynningsladdarens försåtliga blybit och under den siste striden hade den väldige uppträtt så värdigt, att det hedrade hela björnsläktet. Genom sitt oförvägna mod och stora list samt en smula tur, kunde skogsdrotten ännu en gång väl ha kunnat freda sin dyrbara päls.
Källa: Legender från Nordkalotten / Rune B Samuelsson
