Ett herrans liv i Palokuusikko
Av Hilding Tillberg
Säkert påminner sig många minnesgoda bybor att markområdet mellan mitt hem, Saajos och sjön Kainulasjärvi ända långt in på 50-talet bestod av en vattensjuk mosse (rämeä), beklädd med björksly, videbuskar, dvärgbjörk och några små vindpinade tallar. En eländig halvmyr alltså, perfekt för t.ex. myggbeståndets fortlevnad och därför, just därför, torde inte många tårar fällts när den så småningom förvandlades till en vall för klöver och timotej.
Och ändå – vad jag saknar denna ”fula” blötmosse!
När jag är som mest nostalgisk och gräver bland barndomsminnena kan jag alljämnt – efter 40 års bortovaro – förnimma de underbara dofter som bara just en sådan ”rämeä” kan åstadkomma: doften av myren (jänkkä) själv, dofter av skvattram, pors, älggräs, mystackar. För att inte tala om alla kulinariska upplevelser som smaken av hjortron, blåbär, odon och kråkbär. Och där sprang vi barfota i den svarta gyttjan när vi skulle ta oss ett dopp i lergropen (Kaivos-oja), där tjuvrökte vi och tryckte i buskarna för att smygtitta på flickorna när de skulle bada – alla badade ju nakna. Badbyxor och baddräkter är ju som bekant senare tiders påfund.
Som sagt, jag saknar min mosse, min rämeä – men det var faktiskts inte detta jag skulle skriva om. Det är dock just på mossen som denna sanna historia börjar.
En mycket vacker höstdag i mitten av 40-talet arbetar jag med min pappa, Johan W Tillberg, i den del av mossen som ligger närmast vårt hus och där marken är fast och hård. Vi röjer och plöjer för hand, alltså med hackor och spadar. Det modernaste hjälpmedel vi har är en stubbrytare med vilken vi drar upp stubbar, rötter och framför allt stenar. Traktor kan vi ännu inte stava till och mig veterligen finns ännu ingen sådan modernitet i byn.
Genom den omtalade mossen går en stig - minns någon den? – som flitigt nyttjas av bybor som av någon anledning har ärenden i sydvästlig riktning från byn. Och just i den riktningen finns en rad flottleder, slåttermyrar, skogsavverkningar mm. – stigen genom Saajos mosse används ofta och är viktig för många i deras dagliga gärning.
Den här soliga måndagen har vi knappt kommit igång förrän vi ser en lång, knotig gestalt komma gående på stigen. Vi känner igen honom på långt håll. Det är August Vinsa (Uuentalon-Augusti), den morgonpigge arbetsmyran, som är på väg någonstans. August är mycket sällskaplig och stannar gärna till för att, som han uttrycket det, byta några ord (vaihta jonku sanan), med dem han råkar på. Jo, han ska till Palokuusikko för att tuva, dvs. släta till de bäck-slåtterängar (mätästää jokinittyjä) som han och andra i Vinsa-släkten nyttjar för höbärgning.
- Äh, jag tänkte att…för skojs skull…tiden går ju…fortare…skönt vara ute nu…bara några dar (jonku päivän)
August suger på sin pipa, drar inte halsbloss utan blåser ut röken som om han bara har den till låns. Han är närmare de sjuttio och visst har kroppens rörlighet blivit något segt. I andlig mening är han synnerligen vital, tanken är rörlig och glasklar och han har i alla tider ansetts vara en riktig hedersman.
När han fortsätter sin vandring med sin laukku – en speciell typ av ryggsäck – på ryggen, en yxa under livremmen och en hacka (kuokka)på axeln tycker vi han ser spänstig ut. Vi ser honom långt ute på den spångade myren när han rundar sjön och försvinner in i Kuusisajo. Bara några dar, sa han.
August har en lång tung vandring framför sig. Han ska över icke-spångade myrar som är rena gungflyn. Han ska vada över den mäktiga Narkån, sedan över Paihnaisjoki och slutligen över den rätt breda Pesonen. Men han är i allra högsta grad en erfaren skogsman. Han känner också troligen till snart sagt varenda buske längs på vägen till Palokuusikko. Och att han ger sig iväg ensam är inte heller särskilt märkligt. Så har han gjort många gånger förr och frågan är om inte den gode August trivs bäst så. Visserligen är han, som redan nämnts, en sällskaplig människa som trivs bland folk i allmänhet. Men han är också en hel del filosofisk och behöver nog ensamhet och tystnad omkring sig ibland.
Dagen efter, på tisdag, fortsätter pappa och jag med vårt värv. Pappas ambition är att hela mossen SKA bli ängsmark. Så får vi mera hö åt korna hemmavid, menar han. Dessutom blir det mindre mygg i och kring Saajos när vi förstör deras BB. Jodå, det är givetvis rätt och pappas föresatser besannades…så småningom…
Men det är också denna dag det märkliga händer. August kommer tillbaka! I skymningen, just när vi ska göra kväll, ser vi åter den resliga, om än knotiga, gestalten närma sig – och nu från andra hållet. Vad i all sina dar…vad har hänt, undrar vi. Har August skadat sig…eller vad…
Det är en svettig, trött och blek August som nu återvänder från sin långa, tunga vandring. Och han är ledsen, besviken. Utflykten till Palokuusikko blev inte alls vad han väntat sig. Han tyckts dock vilja berätta men har svårt att komma igång. Han släcker sin törst med ett par muggar kärnmjölk som vi har tillhands. Så stoppar han sin pipa omsorgsfullt med svart finskuren tobak och vill liksom hämta andan innan orden börjar formas till en skakande berättelse.
- Gud har straffat mig…nu i natt…och varför…jag förstår inte…och Levi…jag har inget ont gjort honom…och inte Gud…börjar August uppgivet.
Hans långa vandring till Palokuusikko gick helt planenligt. Vid tolvtiden kom han till kojan, lagade sig mat, kokte kaffe, vilade sig ett slag och påbörjade så sin tuvning. Vädret var idealiskt, höstsolen värmde och när han strax före skymningen återvände till kojan kände han sig nöjd. Under några eftermiddagstimmar hade han lyckats tuva en bra bit och samtidigt bevisat sin förmåga att alltjämnt klara av även så tunga jobb som detta onekligen var. Jag kände mig lycklig och glad för att min Herre och Gud tydligen hört mina böner om hälsa och kraft också nu på äldre dar, berättade August.
Det blev mörkt, August gjorde upp en ordentlig brasa på eldpallen (altaret) och lagade sig en lätt måltid. Trött men lycklig över att allt gått honom väl denna dag, kröp han under fällen, nöjd och tillfreds med livet. August hade under årens lopp erfarit att ingen sover så gott, ingen får en så fullödig vila, ingen är så trygg som den som slumrar in i storskogen, vildmarkens famn. Han hörde vindens stilla sus i grantopparna innan han somnade.
Men, men…denna natt fick August aldrig njuta av den goda sömnen, den goda vilen. Han hann precis slumra in innan ett förfärligt oväsen fick honom helt klarvaken. August låg på britsen närmast eldpallen och tyckte sig både se och höra någon slags obestämbara varelser komma in genom rökgången. Oväsendet var tidvis öronbedövande, som mullrande och knallande åska, avlöst av ljud av vingar och viskande ljud och tal av människoröster. Och rösterna tycktes komma någonstans avlägset ifrån och ropade på honom – August. August…hör du mig…hör du mig…
Och så kom liklukten. Frän, kväljande, obeskrivlig – den kom i vågor. Och återigen då röster…som i en stor himlakör…och slag och dunkar mot plåten i rökröret…ibland hes mansröst…August, August…
- Det var Levi..., menade August. Men varför låter min Gud Levi straffa mig sådär…Jag föll på knä och bad att bli lämnad i fred. Och det där med Levi var ju inget…och allt är ju för sent…varför gjorde han inte upp med mig innan han dog.
Med Levi Eriksson-Lampa (Hansin-Levi) hade August blivit osams om någon struntsak. Under en diskussion hade väl orden från båda hållen blivit, som August uttryckte det, onödigt hårda. Och trots att August, just av den anledningen, besökt Levi på dödsbädden hade ingen av dem tagit upp ämnet. August hade, efter Levis död, utgått ifrån att saken var utagerad.
- Jag trodde bergfast att Levi antingen inte orkade tala med mig då han var svårt sjuk, eller att han förlåtit mig – jag har i alla fall förlåtit honom, menade August. Ville han verkligen göra upp nu…och varför svarade han inte, jag ropade på honom i natt, jag bad honom förlåta mig.
August tyckte att hans Gud svikit honom denna natt. Men han var också helt övertygad om att Gud hade någon avsikt med detta. Gud straffade inte oskyldiga, menade han. Och min Herre har inte övergett mig, han har bara varnat.
Kvällen är sen, det har hunnit bli mörkt när en ledsen och bedrövad August lämnar oss på Saajos mosse. Hans berättelser är så övertygande och samtidigt så omskakande så att vi inte har något att tillägga eller lust att kommentera. Vad min pappa tänker eller känner i den här situationen vet jag inte. Kanske beklagar han liksom jag vår egen sorgliga oförmåga att kunna trösta. När den böjda gestalten med tunga steg försvinner in i mörkret, på väg till sitt hem, är jag säker på att August inte söker tröst hos någon annan än sin Gud.
Men August berättelser ger nu, framförallt mig personligen, bekymmer. Jag – och troligen alla som känner August – vet att han alltid talar sanning. Men vad ska vi då tro, alla vi som inte har gåvan att tro på den Gud som August och många andra tror på, alla vi som inte tror på det så kallade övernaturlig, inte på mysterier av något slag. Vi hävdar ju, med rätt eller orätt, att berättelser av den typ August förmedlat är vidskepligheter och att de i sinom tid får en naturlig förklaring. För mig blev det komplicerat eftersom jag var absolut övertygad om att August aldrig skulle hemfalla åt att ”koka ihop” en dylik historia. Därtill var han alldeles för hederlig, alldeles för trovärdig alla livets skeden.
Epilog
När några bybor på den efterföljande våren kom till kojan i Palokuusikko fann de ett ruttnande kadaver efter en tjädertupp på kojans kallvind. Troligen var tjädern förföljd av en rovfågel – hök, vråk, örn el. liknande – och räddade sig i sista stund genom att smita in genom den öppna glugg som fanns under taknocken. Det är ju inte omöjligt att rentav bägge fåglarna hamnade på kallvinden – dock att den efterföljande rovfågeln oskadd tog sig ut så småningom. Men undra på att det blev ett herrans liv i Palokuusikkokojan.
Det gläder mig emellertid att det även denna gång bevisades att August hade rätt. Han fabulerade inte – han berättade bara vad han upplevt. Och vad allt hade inte vi andra upplevt i en sådan situation och med sådana ”kamrater” som nattgäster?
Källa: Kainulasjärvi Journalen mars 1992