Måndagen den 6 september 2004, på årets första älgjaktsdag, skrevs det jakthistoria i Kainulasjärvi. Då fällde Gerhard Gramner en stor hanbjörn i Selkävaara och det var över 200 år sedan det senast hände i byn. Det var i slutet av 1700-talet som Lampa fällde en björn på vårskaren i Jussavainanpalo.

Det var ett nykomponerat jaktlag, lag Lars-Erik Tillberg, som hade sökt ett så kallat ”lottområde” på Allmänningen och hade turen att få Selkävaaraområdet. Laget samlades på morgonen och bestämde sig att de skulle jaga östra delen av området. Anders Gramner skulle gå ut med hunden längst upp i norra delen av området medan Gerhard Gramner skulle gå mot Selkävaara från vägänden i Jäkälämaa. De övriga skulle passa kring såten som skulle avjagas.

Gerhard hade inte hunnit gå långt innan hans hund Albe började skälla ståndskall på 800 m i riktning mot Korkealehto. Han började avancera mot ståndskallet som stod fast direkt. När han närmade sig hörde han fnysningar från ståndplatsen, liknande de som en älgko ofta utstöter mot hunden.

- Jag tänkte direkt att hunden skällde på en ko men jag går ändå och tittar, berättar Gerhard.
Väl uppe på ståndplatsen skymtade han ett djur i det täta buskaget. Han trodde att det var en stor ko som han redan tidigare anat att det skulle vara. Han såg också att den rörde på huvudet och att den inte hade några horn.
- Jaha, det var bara en ko så det är bara att gå härifrån tänkte jag, säger Gerhard.
Han stod i alla fall kvar en stund. När han tog ett steg åt sidan för att eventuellt få bättre synfält så dök plötsligt upp ett stort björnhuvud fram i riset. Tydligen hade björnen observerat rörelsen och kom fram för att se vad det var.
- Min första tanke var att dra mig därifrån, men då tänkte jag att det är ju jakt så det är bara att skjuta, berättar han.
Hunden cirklade runt björnen och var ibland bara en meter ifrån nosen. Plötsligt kom björnen fram i en liten öppning i björkslyet och då sköt Gerhard och björnen försvann direkt. När björnen försvann stod han kvar utan att göra någon mantelrörelse.
– Nä fan nog måste jag ladda om. Det är ingen älg jag har skjutit på tänkte jag efter en stund, berättar han.
Efter ett tag såg han att björnen kravlade sig fram med frambenen, bakbenen var orörliga. Den stannade under en tät gran och Gerhard väntade tills den blev synlig igen och då sköt han ett skott till.
– Det var risigt men jag drämde till i alla fall och björnen försvann igen. Jag var beredd för ytterligare skott och väntade att den skulle komma fram i nästa lucka men den kom aldrig dit, säger Gerhard.

Efter en stund dök björnen upp på samma ställe som tidigare och när riset var lite glesare på ett ställe så kunde Gerhard skjuta ytterligare ett skott. Då försvann björnen med ett vrålande.
– Hui, det var riktigt så där jävligt hemskt läte. Den var arg på hunden för det var åt hunden den vrålade.
Ännu en gång dök björnen upp i en öppning och Gerhard sköt igen.
– Då såg jag att nu är det bra. Den bara drösade ner men Albe fortsatte att skälla och jag hörde ett svagt morrande från björnen. Det var nog mot hunden den morrade.
Gerhard försökte anropa Anders men fick ingen kontakt så han skrev ett Sms meddelande.
– Har skjutit en björn. Vägrar dö. Albe skäller, löd det korta och koncisa meddelandet.

Gerhard begav sig till samlingsplatsen i Jäkälämaa medan Albe fortfarande skällde. Han markerade platsen och vägen dit genom att göra bläckor i träden. Han fick kontakt med Anders och bad honom komma till samlingsplatsen. Innan Gerhard var framme i Jäkälämaa hade Albe kommit till honom. Gerhard var märkbart tagen av upplevelsen när han kom till de andra jägarna, har det berättats.
- Hui, hui det är alldeles för hemskt, lär vara det första han hade sagt.
Naturligtvis var de andra intresserade att höra hur det hade gått till när de fått höra att en björn var skjuten. Om och om igen fick han berätta händelseförloppet och man var fortfarande osäkra hur det egentligen hade gått för björnen. Anders kom med ilfart från Onttovaara till rastplatsen där de andra jägarna redan hade hunnit inmundiga lite mat och kaffe. Björnens öde ventilerades och Anders var övertygad om att björnen var död när Albe hade slutat skälla. Det brukar han i alla fall inte göra på älg. Hui, hui, hui sa Gerhard ett flertal gånger.

Man beslutade att eftersöket skulle göras av Gerhard och Anders. Gerhard skulle gå med Albe i koppel och Anders skulle vara beredd med bössan. De andra skulle stanna kvar och avvakta några hundra meter från skottplatsen. När Gerhard och Anders kom till platsen där han ansåg att han hade skjutit på björnen så reagerade Albe inte alls.
- Kanske har den farit i alla fall, sade Gerhard oroligt.
Anders var däremot säker på att björnen var död.
– Inte skulle Albe slutat skälla om den gått, menade han. Kanske trodde han att det var så, eller så var det för att stärka modet på Gerhard som han var optimistisk.
Ganska omgående insåg dock Gerhard att det var på fel ställe. Han hade en gammal sälg som riktpunkt, och de hade gått till en liknande sälg. Han insåg misstaget och lite längre bort upptäckte han också den andra sälgen.
När de kom i närheten av den lyfte Albe nosen och vek av från färdriktningen. Efter ca 20 meter såg Gerhard björnen.
- Här ligger den, sade han.
- Det var som en stor jordhög  där den låg, sade Anders.

​

​

​

​

​

​

​

 

 

 

​

​

-Hoho, björnen är död, ropade Anders åt de andra jägarna.
- Hade du förväntat att den skulle vara så här stor, frågade Anders.
- Absolut inte. Vilken skalle och vilka tofflor, svarade Gerhard fortfarande lite spänd i rösten.
Björnen hade alltså inte gått någonstans, men den låg väl dold i den täta buskvegetationen. Gerhard ville inte gå och se efter där de sista morrningarna hördes. Det talades om att han saknade ammunition, så då förstår alla.

Det är mycket att komma ihåg när man har skjutit en björn. Byråkratin är stor och ingenting får glömmas bort. Organ ska medtagas enligt beskrivningar, besiktningsman skall kontaktas och mycket mer. När jaktlagsmedlemmarna inspekterat björnen så försvann de flesta. Lajban skulle ordna med transporten och andra myndighetskontakter. Den sidan är det väl förspänt med i det här laget. Yvonne meddelade tidningar och radio och innan någon hade ringt till byn om björnjakten så hade det redan hörts i radion. Kvar på slaktplatsen blev de mest orutinerade jägarna, Kurt, Yvonne och Anders. De tog sig an slakten med gott mod och klarade det utmärkt.
- Ingenting visste vi men det gick ändå bra, tyckte Yvonne och fick medhåll av de andra.

Björnen transporterade och flåddes på Nisses gård. Det var en riktig folkvandring dit. Många ville se björnen och det var nästan som den gången 1954 som byns första licens älgar sköts. Då var det inte många som hade sett en älg så sensationen var likvärdig med dagens björnjakt. Robert Grape som fällde älgarna blev en stor hjälte och också historisk. Om Gerhard blir en hjälte är ovisst, men i vilket fall som helst blev han historisk.

Att det skulle skjutas en björn i år låg liksom i luften redan under sommaren. Det var många björnobservationer runt byn och bl.a. björnskytten Gerhard såg björn ett par gånger före jakten. Han sade också att han skulle skjuta björn i år och han blev sanningssägare fortare än någon kunde ana.

 

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

 

 

 

Den här björnen var enormt stor. Den har lämnats för uppstoppning och konservatorn säger att det är en kodiakbjörn, världens största björn. Det påståendet upprepar han ofta. Han anser att den uppstoppad stående kommer att bli kring 270 cm hög.

 

Och så några ord om hunden, Albe-se koira. Det är helt klart att många hundar, kanske de flesta, inte skäller på björn. Vad det är som gör att så få hundar skäller på björn är svårt att säga. Och skulle man ha sagt att Albe någon gång skulle skälla björn när han var ung , skulle ingen ha trott det. Albe var ett problembarn, han var svår att få in i bilen. Slängde man kopplet över honom så låg han hur länge som helst på samma plats, han var svår att locka till sig och skällde inte älg. När han väl började göra det så blev han riktigt bra och har förmågan att oftast få älgen att stå på upptagsplatsen. Dessutom har han blivit riktigt social. Nu när han skällde björn var han totalt obrydd, han rörde sig runt björnen som om det varit en katt. Så olika kan hundar utvecklas.

 

Den här historiska dagen deltog följande jägare i laget, Lars-Erik Tillberg, jaktledare, Gerhard Gramner, Yvonne Ramstad, Tyra Lindberg, Kurt Gramner och Anders Gramner.
Tyra var en riktig turgumma. På sin första älgjaktsdag fick hon vara med om att en björn blev skjuten och på hennes andra dag sköts en älg.

Nils Gramner

Jan-05